Romcomsex: Det oförlovade landet mellan sex och kärlek

Del 2: Tinders inträde i den romantiska komedin

Sedan Tinder har kommit att spela en dominant roll i människors kärleksliv har det påverkat även de romantiska komedierna. Tinders definitiva etablering i vår vardag inträffade också strax efter den definitiva döden av den romantiska komedins senaste storhetstid. Orsak och verkan är sannolikt vag här, men det digitala dejtingrummet gjorde sannerligen inte genren en tjänst.

Idealet för den romantiska komedins premiss har så gott som alltid varit det så kallade meet cute. Tinders premiss är ett direkt motarbetande av detta fenomen. Man sveper, distanserat, förbi tusentals ansikten på en app. Och när man matchar, skriver lite till varandra och så småningom bestämmer träff är den outgrundliga, oförklarliga, oförutsägbara situationen allt annat än just det. Jag vet att personen jag är på dejt med tycker om en viss typ av musik, har en viss stil, har en viss utbildning och har ett visst jobb. Vi har indirekt fyllt i varandras formulär, likt vid ett läkarbesök, innan vi kan konstatera hur och med vad vi för åtminstone en kväll kan bota varandras åkommor, varav den främsta är ensamhet – problematisk, skadlig, ångestfylld eller ej.

Jag minns en dejt jag var på för ett par år sedan. Vi drack öl och visste redan innan vi sågs att kvällen inte skulle bli hemsk för att vi båda skulle tillåta varandra att orera utifrån och in och ut ur våra pretentioner. Således var dejten med en främling bland de tryggaste sociala situationer jag kunde befinna mig i. Om vi inte nådde fram till varandra kunde vi bara prata om oss själva och varandras intressen och den andra skulle tillåta det, för att det genom Tinder fanns en outtalad överenskommelse om vilka vi skulle vara för varandra, snarare än för oss själva, under den kvällen.

Det var trevligt, även om konversationen inledningsvis drevs av banala och för sammanhanget rutinmässiga frågor. Men hon skrattade mycket åt vad jag sade, lät mig orera om musikaler och var glad att få svara på mina frågor om hennes tecknande. Hon tyckte om Wes Anderson. 

Även om jag fann stunden ganska njutbar var det ständigt uppenbart vad Tinder är och kan vara. Det är en plattform för människor att träffa andra människor på och förhoppningsvis få prata om saker som man har gemensamt. Allt i ett sammanhang där ens pretentioner spelar i en fri roll eftersom det sociala kontraktet när som helst går att bryta och därmed är nästintill kravlöst – och därför i grunden också är oviktigt. 

Och det är en plattform för sex.

När dejten tog slut skildes vi åt på tunnelbaneperrongen och på vägen hem funderade jag över varför vi inte åkte hem ihop. Ville jag att hon skulle sitta bredvid mig på väg att dela natten i min säng? Nej. Inte för att vi inte hade trevligt, inte för att sex skulle göra kvällen något annat än kravlös och inte för att jag inte skulle vilja ligga med henne, utan för att dejten inte var mer än trevlig och följden av att förlänga den med vuxenkramar skulle kunna bli kravfylld för motparten. Jag skulle inte komma att bli kär – men tänk om hon skulle bli det. Det är därmed inte en romantisk plattform, utan en plattform där man ibland hittar kärleken och därmed finner undantaget som bekräftar regeln – och så måste det vara för att det är inte så många man blir kär i på den här planeten, det är ju det fina med kärlek. 

För att sätta appens bristande romantik i en mer filmisk kontext så kan jag konstatera att det vore annorlunda om jag bara hade träffat henne ute på en bar den kvällen. Då vore det organiskt, naturligt och, utan att låta det minsta deterministisk, oundvikligt. Skulle den där natten då komma att betyda någonting efter att vi haft sex skulle jag välkomna det och eventuellt omfamna det – om mitt liv nu vore en film.

Det blir, i enlighet med tidsandan, vanligare att en romantisk komedi inleds med ett samlag som till en början inte betyder något, men som kommer komma att betyda något desto längre filmen går.

Ett exempel på det är filmen Two Night Stand (2014) där Alec, spelad av Miles Teller, och Megan, spelad av Analeigh Tipton, träffas över internet med intentionen att ha kravlöst sex med varandra, men det sedan utvecklar sig till mer efter att de blivit fast i Alecs lägenhet på grund av en snöstorm. Här är sexet som aktivitet inte avgörande, utan det är först när de börjar få känslor för varandra som man ska inse att sexet nu betyder mer.

Skillnaden mot Wedding Crashers (som jag skrev om i del ett)är att det är mer jämställt sex i Two Night Stand – två personer, en kille och en tjej, vill ha sex och har det med varandra – till skillnad från Wilson och Vaughns karaktärer som också vill ha oviktigt sex, men där det så uppenbart skildras utifrån ett manligt perspektiv där de två männen agerar erövrare och kvinnorna de ligger med skildras som erövrade och opersonliga.

I lite nyare filmer som Two Night Stand är diskussioner om sex mindre tabubelagda. Karaktärerna kan prata om det mer öppet och utan premiss, om kvinnans respektive mannens perspektiv och, vilket är relevant i sammanhanget, utan att det egentligen är kopplat till kärlek. Genom detta, likt för de flesta människor av vår tid, har också själva sexet förlorat sin aktiva roll i kärlekshistorien och är en intim aktivitet som, fortfarande, kan vara en följd av romantiska känslor inför en annan person eller ovetande vara startskottet på dem, men som också kan förbli just en aktivitet.

Detta öppnar för en vulgaritet, eller bara rimliga dialoger om sex, för manusförfattarna istället för att, som under tidigare decennier, skriva humor med sexuella anspelningar. Denna tydlighet och avdramatisering kan komplicera manusförfattande i det att premisserna är för krassa för en lustig kärlekshistoria, vilket har blivit fallet i många romantiska komedier som försöket väva in Tinder i berättelsen, men är samtidigt (tyvärr) ett krav för att kunna skildra vissa kärleksberättelser på 2020-talet.

Fler texter om sex i romantiska komedier kommer.

Läs Del 1: Romcomsex: Horan, madonnan och fjortonåriga jag