Guldägg till gangsterrapparna – Del 1

Two Face oslutna cirklar

Under det första året på Berghs gick jag en kurs i kommunikationsdesign som leddes av skolans mytomspunna gubb-duo, Mats och Glen. Deras huvudsakliga uppgift var att, på väldigt kort tid, hjälpa aspirerande copywriters och art directors att bli kreativa, originella och smarta i sina reklamjobb. Vi, eleverna, skulle lära oss att undvika plattityder, “pellemetare” och imitationer, och istället finna den så kallade vitlöken – alltså “det där lilla extra”, som får en att känna “Yes!” när man hör, läser eller ser ett väl utfört kreativt uttag.

Kommunikationsdesignskursen var en succé. Med risk för att inte tala för alla nu, vilket vore helt i enlighet med självupptagenheten som drivit mig till bloggen, så vill jag ändå säga att de flesta i min klass var överens om att det var vår mest utvecklande kurs, men tyvärr är den eran nu över.

Mats och Glen är inte kvar på Berghs och det har pratats om att hitta ersättare. Men den stora frågan är vem eller vilka som är kapabla att fylla tomrummet de har lämnat efter sig. Flera förslag har lyfts i skolan, men ur mitt perspektiv känns ingen 100% självklar. Ersättarna kommer ju med sina egna erfarenheter och läror som skiljer sig från Mats och Glen, alltså får inte de nyare eleverna samma upplevelse som oss och de som var före oss. Och det är ju ett stort problem. Som jag nu har löst.

Mats och Glen bör ersättas med gangsterrappare.

Eller närmare bestämt, drillrappare.

Ja, det låter dumt, men hear me out. Om man spetsar öronen när man lyssnar på drill märker man ganska snabbt att berättarformen följer Mats och Glens kommunikationsdesignslära till punkt och pricka. Rapparna har slutna cirklar, ångande hästar, inkludering via exkludering, hjärna, hjärta och associationsmodeller i beaktning när de skriver om sina brott. Alltså skulle man kunna hävda att ”drillers” besitter precis lika mycket kunskap som Mats och Glen.

Det är ett svårt sälj, jag vet, men för att bevisa detta ska jag varje vecka välja ut en drillrappare som potentiell kandidat och utvärdera dennes musik utifrån Mats och Glens lärdomar, teorier och modeller.

Se det som en serie mer eller mindre kvalitativa analyser, en publik headhunting-kampanj, eller en kurs i drill och reklam. Oavsett vilket kanske det blir kul. Vem vet, vi testar.

Del 1: Slut aldrig cirkeln

Kandidat: Two Face

Både Mats och Glen, särskilt Mats, upprepade detta varenda lektion: Slut aldrig den jävla cirkeln. Det kan nog vara det första vi fick lära oss.

Med det menade de att man aldrig skulle förklara kampanjens budskap på ett övertydligt sätt. Genom att istället låta publiken luska ut budskapet på egen hand och höra polletten trilla ner får man dem att känna sig lite smartare. Man stärker deras självkänsla och skapar positiva associationer till varumärket. Publiken känner till följd att de delar något – kanske en hemlighet, eller ett internskämt – med avsändaren. 

Smart va? Ja, så kände jag också. Och varenda drillrappare någonsin. 

Genren bygger praktiskt taget på just detta. I ett av mina tidigare inlägg skrev jag om hur censuren har varit avgörande för drillmusikens utveckling, då det är ett sätt för rapparna att hålla budskapen hemliga för det brittiska rättsväsendet och tillgängliga för publiken på samma gång. Istället för att explicit berätta att de begått diverse brott – vilket oundvikligen hade fångat polisens uppmärksamhet – använder rapparna en kombination av slang och metaforer för att passa budskapet till de som har bollkänsla nog att ta emot det. Och de som lyckas sluta cirkeln själva känner sig då jävligt smarta.

Drillrapparnas cirklar tenderar att vara större än de som Mats och Glen tog upp som exempel under lektionerna. Tankesträckan blir alltså längre för mottagaren. Detta beror framförallt på att drill är otroligt målgruppsanpassat, men oavsett svårhetsgrad och tröskelhöjd är cirkelprincipen densamma: avslöja tillräckligt mycket för att skapa kontext men låt mottagaren ta sig själv i mål.

Anledningen till att just Two Face är lyft upp som potentiell ersättare till Mats och Glen är för att han har bemästrat det här med cirklar. Hans musikstil handlar nästan uteslutande om att smyga in moraliskt tvivelaktiga budskap i sina låtar genom att maskera dem med luddiga liknelser och metaforer. Och det speglar sig i målgruppen. Många som gillar Two Face brukar ofta stoltsera med sitt intellekt. De är helt säkra på att de är de enda som är vassa nog att förstå texten, och när man bryter ner texten förstår man varför.

I sin Mad About Bars Freestyle sjunger Two Face exempelvis: 

“Bro just copped himself a new Mac, and this one doesn’t come with an IOS. If I recognize a paigon’s face, he’ll get swiped up like it’s an iPhone X.

Two Face – Mad About Bars w/ Kenny Allstar [S6.E7] | @MixtapeMadness (00:55)

Han rappar alltså att om han har köpt en Mac, men att den inte kom med ett operativsystem (IOS). Det är således inte en Apple-dator han har köpt, utan en MAC-10, en amerikansk automatpistol. Sedan säger han att han går till attack (swipe) om han känner igen en fiendes (paigon) ansikte, som en iPhone X (den första iPhonemodellen med ansiktsigenkänning) gör. 

Som ni ser så ställs det krav på lyssnaren. Som kommunikationsmottagare måste man besitta kunskap om Apples operativsystem, smartphonefunktioner, brittiska slang och klassiska skjutvapen för att ens förstå vad Two Face försöker få sagt. Men om man gör det blir man en av få som faktiskt hänger med. Man får helt enkelt känna sig smart.

Låten, som är en av årets absolut bästa, är full av oslutna cirklar. Så det finns gott om möjligheter att känna sig smart. Jag kommer tyvärr inte bryta ner fler rader, dels för att jag inte orkar skriva mer nu och dels för att jag har fått kritik för att mina inlägg är för långa. Istället ska jag lämna er med en hemläxa.

Tills nästa gång kan ni som vill lyssna på låten och försöka hitta några roliga ”bars” och avkoda dem. Slut cirklarna! Sen får ni gärna dela med er av era upptäckter, antingen i kommentarsfältet eller via Instagram.

Allt gott,

Simon