Nyårslöften är för den dumme, har jag tänkt. För den som inte klarar att vara självuppfyllande utan att sätta upp mål. Sedan insåg jag att det mesta av mitt vardagliga självförakt härstammar i att jag inte klarar att vara självuppfyllande.
Titta på en dålig serie för andra gången – självhat. Inte ha läst en bok på en månad – självhat. Inte ha skrivit för att det är kul – självhat.
Titta på en intressant dokumentär istället för New Girl, läsa eller skriva istället för att fylla bubblor av tid med sociala medier – en självbild som aldrig blir riktigt sann.
2022 har börjat som året då jag har accepterat att jag är en dum pojke.
I en artikel i The New Yorker, av Julian Lucas, redogör han för hur han som skribent, och många med honom, har letat efter teknologiska hjälpmedel att stänga ute teknologiska distraktioner. Premissen är lustig, i att den låter paradoxal, men kan på något vis ändå beläggas genom att det faktiskt finns en marknad för och utveckling av tekniska hjälpmedel vars syfte är att stänga ute faktumet att den teknologiska utvecklingen har skett.
Det kan vara att betrakta som ett mer krasst synsätt än Anders Hansens självhjälpsböcker. Det kan också betraktas som självbedrägeri, som en köpt amishtillvaro utan att behöva lämna samhället.
Marknadsföringen för dessa produkter bygger på att tekniken ska hjälpa en att hålla fokus. Julian Lucas liknar det vid att man blir som en häst med skygglappar, men att det också kan vara precis det som krävs.
Det är lätt att förstå invändningarna mot denna nygamla teknik – varför köpa en uppdaterad skrivmaskin för sexhundra dollar när man kan stänga av wifi på sin laptop eller bara ta fram en riktig skrivmaskin, eller det som vi en gång kände som penna och papper.
Dessa produkter riktar sig främst till Julian Lucas-klientelet, som jag väl kan få erkänna mig tillhöra, alltså människor som arbetar med att skriva. Men de är också en perfekt symbol för vad det innebär att känna dopaminkickar 2022. Skadade av en snabbare, klickberoende samtid säger marknadsföringen att det finns en väg ut – köpa en skrivmaskin som tar till vara på digital teknik, men exkluderar distraktionerna som samma teknik har kommit att innebära. Man ska köpa upplevelsen av att använda papper och penna, eller skrivmaskin. Som grundaren av Remarkable, ett företag som tillverkar en skrivplatta som känna som papper, får säga i artikeln – ”What’s the price of thinking better?”. Egen översättning: ”vad är det inte värt att tänka bättre?”. Hela marknaden bygger på att framkalla en känsla av något analogt genom digitala verktyg. Själv kan jag inte bestämma mig för om det är att kasta pärlor åt svin eller om det är som att den flygande bilen till slut finns på marknaden.
”Nyårslöften är för den dumme”, men ”vad är det inte värt att tänka bättre”. Som skribent är dessa nya hipsterosande skrivmaskiner en shopaholics motsvarighet till asketism. Först när man har betalat sex tusen kronor för en skrivmaskin kan man bli upplyst. Det värsta är att det kan stämma. Bör man radera sina sociala medier som journalist, eller är det tjänstefel i att man tappar kontakt med samtiden? Eller är nyårslöften för den dumme först när man köper en digitaliserad penna med digitaliserat papper, för att slippa ”the fear of missing out” om man faktiskt skulle radera Instagram. Det är en inre kamp som inte behövs. Det ena utesluter inte det andra, utan att kampen pågår visar bara på hur liten ens självdisciplin har blivit. Så det värsta är att det kan stämma för att vi redan är förlorade.
Notering: den här artikeln skrevs på ett avskalat datorprogram som kostar drygt 300 kronor, men som ska hjälpa en att fokusera på själva skrivandet och inte att det sker på en dator med Youtube tre knapptryck bort.
Resultat: dopaminkick av att köpa programmet och självförakt för att jag äger samma program.
Förhoppning: ökad produktivitet och en känsla av att datorer inte finns medan jag använder datorn(?).
Insikt: det här var ett nytt, förrädiskt självförakt – produktiviteten i att faktiskt sätta sig och skriva har befläckats av vetskapen av att jag ändå kommer att titta på New Girl när jag kommer hem.
The Belly Button Gazette 