Olika begrepp får olika stor betydelse beroende på sammanhang. Samhällen drabbas ibland av en språklig feber – ett specifikt ord med en snäv betydelse ska användas för att sammanfatta något bredare, eller tvärtom. Vilka modeord som finns säger mycket om samhällets syn på saker, men de påverkar också hur den enskilde medborgaren ser samhället.
Under en period var det Alex Schulman och Sigge Eklund som var ingenjörerna bakom flera modeord i min samhällsgrupp, ung medelklass i Stockholm. Perioden pågår kanske fortfarande. Folk i ens närhet började beskriva anekdoter som “starka”, frågade sig “vad har vi på det?” (vilket Schulman och Eklund i sin tur tagit från Filip och Fredrik). De började hälsa på varandra genom att säga “hääjjj”.
I arabiskan används “Allah” flitigt, utifrån verkar det som om att språket liksom rör sig i omloppsbana kring det ordet, vilket ger en hint om att många som talar språket funderar mycket på honom. Det japanska och kinesiska tecknet 気, eller “ki/qi/chi”, går inte att definiera ordentligt på västerländska språk. Om man ska försöka betyder det ungefär livskraft, hälsa eller energi som strömmar genom allt levande. Några av de vanligaste vardagsfraserna innehåller tecknet, som japanskans “genki desu ka”. Det översätts ofta till “hur är läget”, men det är snarare “bra flödande livsenergi?”.
När det pågick tråkigheter i Knutby upphöjdes ordet “fel” till att betyda något väldigt specifikt. Att vara ”fel” eller göra “fel” innebar en myriad saker som det inte gör i resten av samhället.
I miljön min fabel utspelar sig i används ordet “Slö” mer än annars. Det är för att djuren lever i ett fascistiskt samhälle som hyllar den accelererande framåtrörelsen och den mekaniska råstyrkan i ett ånglok.
Den som är Slö släpper ibland på gaspedalen och väljer en kopp kamomillte över amfetaminet, skidmasken och basebollträt i aluminium. Den Slöe börjar reflektera över de stora frågorna, skriver essäer och har en relation till naturen som inte bygger på att exploatera den. Den Slöe är mjuk. Det innebär konsekvenser.
Den Slöe geten, kapitel ett (brasklapp för att jag förmodligen inte orkar skriva fortsättningen)
Geten stod inte ut längre. Han tog av sig visiret för att klia sig i håret. Det var varmt och svettigt, och ångorna började göra honom illamående. Snart skulle han få komma hem efter ett tjugo timmar långt arbetspass.
På andra sidan järndörren, ett par meter ifrån honom, stod en annan vakt – en iguana. De hade stämplat in samtidigt. Iguanan hade inte sagt ett ord på hela tiden. Utifrån betraktat kunde det verka extremt att två kollegor stod på armlängds avstånd från varandra i nästan ett dygn utan att veta vad den andre hette.
Men man behövde vara Hård.
När geten tog på sig hjälmen igen såg han att iguanan sneglade mot honom. Reptilen verkade äcklad.
Iguanan var egentligen inte Hårdare än någon annan. Geten var sannerligen inte Hårdare än någon annan – när iguanan några timmar tidigare hade harklat sig tändes ett litet hopp i geten om att de åtminstone kunde presentera sig för varandra.
Vad fan tänkte han med?
Sådana fantasier var ett solklart symtom på Slöhet, på gränsen till Patetik. Geten undrade om hans Slöa tendenser märktes på kroppsspråket. Det kändes för en stund som om klövarna tappade kontakten med marken under dem.
När geten till slut fick stänga om sig och lägga sig i sovalkoven rusade tankarna och han var tvungen att använda sömnmedel igen. Det var ständigt något som tryckte över bröstet och en spänningshuvudvärk som aldrig riktigt släppte.
Morgonen därpå såg geten ett papper under ytterdörren. Vilka horungar skickar papperslappar i tider som dessa?
“Patetik – kanske inte så Patetiskt ändå?
En Slö pamflett från pro-Patetiska proletär…”
Geten slutade genast läsa, knep ihop ögonen, skrynklade ihop papperet och brände det. Vad i helvete var det som pågick? Vad var det han precis hade läst? Försökte någon ta kål på honom?
Klövdjuret skälvde.
The Belly Button Gazette 