Många tänker på ägg eller kycklingfilé när de hör ”höna”. Nästan som om den inte ens vore en individ. Det har aldrig varit fallet för mig. Jag lärde mig älska höns, tuppar och kycklingar tidigt.
Min farmor hade ett gäng höns på bakgården när jag var ung. Jag och mina bröder fick åka med och köpa dem på en bondgård utanför Stockholm. Vi fick till och med en varsin, som vi valde ut helt själva ur hönshavet. Jag valde en svart, mindre höna som jag döpte efter bästa vän, Julia. Mina bröders hönor var beiga och bruna. De hette Marianne, Britta, George och Höna.
Vi tog hem dem till farmors hönsgård. Gosade med dem och gjorde pannkakor på äggen. Farmor lärde oss mycket om höns. Att de kan känna igen nästan 100 människor, att de är den närmsta släktingen till T-Rex och att de älskar att bli klappade. De känner kärlek och vill ge det tillbaka.
Julia visade sig vara en Julius, men det gjorde ingenting.
Så kom en av de dagar då vi blev hembjudna till farmor på middag. Hon bjöd på gryta. Jag och mina bröder åt med god aptit då farmor plötsligt frågade om vi tyckte det var gott.
”Ja!” svarade vi.
”Det är Julia” skrattade farmor busigt.
Förskräckt tittade jag på mamma, som förskräckt tittade på farmor.
”Nää, hon skojar bara, det är vanlig kycklinggryta. Ät upp nu” sa mamma.
Mina bröder såg min sorg. Vi gick ut till hönsgården. Där såg vi Marianne, Britta, George, Höna och de andra hönsen. Inte en skymt av Julia. Jag hade precis ätit min bästa vän.
9 av 10 fjädrar.
The Belly Button Gazette 