Jag ser ljuset, läsare.
Förlåt för min veliga framtoning under de första blogginläggen. Det har varit tvära kast, slag i luften, rena rama vilda västern. Jag mår bättre nu. Läget är stabilt. Jag tror att jag förstår hur en fabelredaktör ska bära sig åt. Hur en bloggare ska bära sig åt. Hur en människa ska bära sig åt.
Det känns som om jag hittat ut i solen efter att ha gått vilse i en mörk tunnel. Jag är nu omsluten av ljus. Jag har begrundat styrkan i att våga visa sig sårbar. Jag kan avslöja att man belönas tiofalt med värme och kärlek.
Det doftar av pensé, scilla och backsippa. Gräset kittlar mellan tårna. Jag hade glömt storslagenheten i ljudet av fågelkvitter och surrande humlor. Jag är en ung man med en stark och frisk kropp. Tack livet!
Nyckeln för mig var österländsk visdom. Visdomen, den österländska, fick mig att förlåta, lärde mig att älska Gazettens redaktion. Mina tidigare bödlar. De som använt sin mediala makt för att förnedra och bestraffa.
På vägen hit har jag samtidigt tappat en bit av mig själv. Jag har betalat ett högt pris.
“Halva priset! Halva priset!”
Så kan det låta på Hötorget. Jag hånler åt kantarell- och blombukettsförsäljarna, väl hemma brister jag ut i gapskratt. Träskallarna i grönsaksstånden förstår ingenting. Jag har betalat ett mycket högre pris än så.
Dositej Obradović (1739-1811)
Dositej Obradović är den serbiska litteraturens fader, typ. Han översatte Aisopos fabler till serbiska och lade till befintliga serbiska talesätt och ordspråk så att de serbiska läsarna skulle ha lättare att ta till sig dem.
Båda föräldrarna dog i hans barndom. Han var lärling i en butik, men ville egentligen läsa religiösa skrifter och vallfärdade till Hopovoklostret vid berget Fruška Gora.
Vid Hopovoklostret svor han att leva ett pietetsfullt liv. Han blev munk. Men kunskapstörsten var starkare än pieteten. Han blev mindre och mindre intellektuellt stimulerad i klostret och bestämde sig för att resa vidare, till större bibliotek, större kunskaper. Och det gjorde han.
Det går rykten om att Obradović var frimurare, men dessa går inte att befästa.
Han reste i Balkanländerna, Levanten, Tsarryssland, Albanien, Dalmatien, Korfu, Grekland, Ungern, Turkiet, Rumänien, Polen, Italien, Frankrike och England. England var han särskilt förtjust i. Han kunde tala serbiska (duh), rumänska, latin, gammelgrekiska, nygrekiska, tyska, engelska, franska, ryska, italienska och albanska.
Efter 40 års resande återvände han till Serbien. Väl i Belgrad främjade han serbiskan som litteraturspråk och hans gärning anses vara den kanske viktigaste kraften i att rädda hela språket från undergång. Han byggde även ett nationellt utbildningssystem tillsammans med andra serbiska lärda. En symbol för den intellektuella frigörelsen i Serbien.
Tillsammans med Vuk Stefanović Karadžić (1787–1864) var han den mest prominenta litteraturserben.
Den feta myrsloken
En myrslok, fet, vandrade i sitt revir. Han hade kämpat hårt för att skapa ett bekvämt liv. Nu fanns det en tillräcklig reservoar av myror. När en myrstack började sina visste han precis var nästa låg. Det fanns inga andra rovdjur i området. Ekosystemet var i balans, och han var på toppen.
Myrsloken hade levt länge och hade fått en orubblig självkänsla. Han njöt av sitt eget sällskap. Det var så här myrsloken skulle leva resten av sina dagar.
Myrsloken var så lycklig.
The Belly Button Gazette 