Det finns människor som det har berättats så mycket om, och som har berättat så mycket om sig själva, att man bara vill låta bli att berätta mer – men så kan man inte.
Det är kändismasturbationens främsta paradox.
Jag: Hur mycket liknande information kan man vilja ha om en kändis?
Motpart: Hur många likadana romantiska komedier kan man egentligen se?
Jag: Touché.
När den skvallerhungrige precis ätit sig mätt på Kim Kardashians romans med Pete Davidson riktades paparazzikamerorna istället mot Kanye West och Julia Fox. Fabrikerna som skulle paketera den förhållandevis okända Julia Fox började gå på högvarv. Marknadsföringen av produkten, förlåt – människan, anspelade som så ofta i någon slags igenkänningsfaktor. ”Köp Julia Fox – en vanlig tjej som är tillsammans med superstjärnan Kanye West”.
För någon vecka sedan stack Greta Thurfjell förtjänstfullt hål på idén om henne som en girl next door. Men så upplever jag också att rapporteringen om henne ganska fort har lämnat den föreställningen. Den är helt enkelt för befängd från början. Hon var dominatrix på Manhattan som tonåring och höll på att dö av en överdos när hon var sjutton. Sedan dess har hon modellat och skådespelat, inte minst i Safdie-brödernas hetsiga, men strålande Uncut Gems.
Kalla mig töntig, men jag aldrig haft en granne som henne. Inte ens i min postort tror jag. West och Fox relation (bara deras namn på rad låter som en advokatbyrå i en usel såpopera eller en sjaskig irländsk bar i någon Bostonförort) är, som Thurfjell skriver, ”det närmaste den identifikationssjuka kommer fantasy”. Jag skulle ju vilja invända att det är Elon Musk och Grimes, men inte en jävel kan identifiera sig med dem.
Den enda riktigt intressanta skildring av Kim Kardashian och Kanye West i kulturen, som jag har tagit del av, är Vem av alla av Jonathan Johansson. Anledningen till att den är intressant är att han placerar Kim och Kanye i en kontext som är absurd för dem, men realistisk för oss andra, dödliga – Dovas.
Jag har tänkt på Kim
Vem av alla, Jonathan Johansson (2016)
Jag har tänkt på Kim och Kanye
Att dom sitter på Dovas
Beställer nachos och Törley
Blackjack i automaten
Spelar Queen och Ace of Base
Att Kim skulle säga: ”This is fiction, lets fade”
Det är första versen och sedan övergår låten till att handla om en egen relation, men framför allt den där versen har stannat med mig. Jag tolkade den som en ledtråd till konsten att berätta om romantik. För om man kan berätta om det mest världsfrånvända så att det träffar en så säger det något om något. Jag vill minnas att jag tidigare, på den här bloggen, har formulerat att premissen för varje intressant berättelse är relationen och konflikten mellan två entiteter. Men i det här fallet räcker det inte, för berättelsen om Kim och Kanye kan trots allt, precis som alla andra berättelser, bli en berättelse om oss själva. Men för att den ska bli det måste man släppa in omvärlden på ett sätt som inte behöver klargöras i vanliga fall. En romans mellan två människor är alltjämt en romans, men en romans mellan två människor som inte verkar ha förankring till den mänskliga sfären är, ja, vad är det? En romans, antar jag, efter som de väl vara kära i varandra, men det är ingen bra berättelse. Det blir en bra berättelse först när de placeras på Dovas.
Eller så är det bara en kul vers. Jag utesluter inte att det är så, och inget mer än så.
The Belly Button Gazette 