Hur en läppstiftsmarodör blev Sveriges svar på Carrie Bradshaw

Det är en ytterst välanvänd, och må hända utsliten, klyscha att modeintresserade tjejer fann passionen i sin mormors/mammas/farfars garderob. Över stora koppar kaffelatte berättar de, fnissandes och stolt och lite förnärmat fast de egentligen inte alls skäms, för varandra om hur de klampade runt i för stora klackskor och öste på med pärlhalsband över de mönstrade barntröjorna. Hur de kunde dyka upp på dagis (förlåt, förskolan) med skrikiga färgkombinationer för att DE ABSOLUT SKULLE KLÄ PÅ SIG SJÄLVA och hur de fem gånger om dagen rev ut sin prydligt vikta barngarderob över hela golvet. 

De allra flesta har dessutom minst en historia att berätta om hur de förstört sin mammas dyra smink, för att få förverkliga sin egen nyfikenhet – ”jag ville ju se ut som alla kändisar på tv”. Att sedan avsluta monologen som ingen lyssnar på för man är ju inte intresserad av någon annan än sig själv med att kunna visa ett gammalt negativ av en läppstiftskladdig unge som stoltserar med en massakrerad hylsa från Dior/Chanel/whatever-annat-dyrt-märke höjer gullighets- och äkta-mode-intresserad-kapitalet ytterligare. 

Det värsta är: att det här är jag. 

Det började med min mamma och hennes förkärlek till huvudbonader. På vartenda foto av mig från åldern sex och nedåt matchas mina tjusiga små klänningar oftast med en hatt, i samma mönster och färg. Så här 17 år senare kan jag för mitt liv inte förstå hur fan mamma tänkte, för vackert var det inte. Kanske försökte hon dölja det faktum att jag inte hade något hår och såg ut som en liten pojke fram tills typ fyra års ålder. Det kan man ju förstå i så fall, att hon kompenserade sin unges totala okvinnlighet med kjolar, spexiga hattar och små söta diadem. 

Eller så ville hon helt enkelt bara introducera mig för det absolut roligaste jag vet.

Ja. Jag har testat mammas skor. Ja jag har dykt upp på förskolan med 187 halsband. Jag har lånat, förstört och stulit mammas smink (obs: Det händer fortfarande). Och ja – jag tvingade min mormor att sticka en exakt likadan klänning till mig som tjejerna i Sarek hade vid framträdandet av ”Genom Eld och Vatten” i Melodifestivalen 2003. 

Sedan eskalerade det. Och jag skyller, sedan mamma slutade klä mig och jag började tjuvkika från dörrkarmen när hon bingeade SATC (Sex and the City, reds.anm.), på Carrie fucking Bradshaw. 

Det är hennes fel att jag ständigt blir den som anses överklädd. Den som möts av uppspärrade ögon eftersom jag äntrar TYP alla sammanhang i klackar. Den som går med en macbook under armen utan fodral för det osar framgångsrik skribent – ”jag har koll på läget och ser ut som jag skriver för Vogue”.

Det är också hennes fel att jag har 56 kostymer, fler skor än vad som får plats i både en och två lägenheter samt typ inga pengar sparade på grund av att det har shoppats ytligheter på i princip daglig basis i snart 10 år. 

Också, hennes fel att jag romantiserar krönika-skrivandet och har drömt om att få SITTA PRECIS SOM HON och sippa martini, pränta ned blaj och typ röka. Så det var ju kul att jag fick göra det nu då. Minus cigg inomhus och ja, sex-snacket då för vi ska bara snacka mode.