Den rubriken trodde jag aldrig att jag skulle behöva sätta. Men tro’t eller ej, där låg jag, på min dödsbädd, oroad över min egen framtid. Ta del av mina tankebanor i omikrons välde.
Dag 1 i karantän. Lite kli i halsen kan väl inte vara någon fara? Inte för mig som är TRIPPELvaccinerad. Men jo, så var fallet. Först ett positivt, sen ett till. Därefter samtal efter samtal till mina nära och kära för att berätta att även min tid nu var inne. Jag var en av dem andra. Jag som hade sett mig som odödlig och UNIK var nu snarare en del av allmänheten, en del av alla ”70% av svenskarna”. Usch. Blir illamående bara av tanken. Dag 1 i karantän var lång och kort på samma gång. Tog mig fyra timmar att ta mig igenom ”DON’T LOOK UP” på Netflix (jag har fortfarande bara sett 58 minuter). Valde att ta upp min stickning igen, men vet nu varken hur man maskar av eller maskar på, för att inte glömma (som jag själv lyckades göra), att jag har en gipsad högerhand – så någon vidare stickning vet jag inte om det blir. Mitt matintag bestod av en hamburgare från söder. Jag behöver inte säga så mycket mer än så, ni fattar…
Dag 2 i karantän. Dagen började fint, tror det var det faktum att jag vaknade frisk, utan varken bekymmer i hals eller huvud. Men just det faktumet; att jag var frisk, kom att haunt:a mig resterande dagen. Jag skulle vara inspärrad i, vad som väntade, sju dagar trots FRISK. Det har gått två dag. Två av sju dagar. Skrev till alla jag någonsin känt och insåg att de inte uppskattade att bli bombarderad hela dagen med meddelanden. Blev själv provocerad när ingen gav mig ett svar på direkten. Mat: nachos och popcorn och potatismos. Det var en svag dag som ni hör. Nåväl, dag två var nog inte den värsta.
Dag 3 i karantän. Tog mig ut för första gången på tre dagar, tog på mig alla tänkbara plagg för att undvika konfrontation av en bekant. Som tur var blev jag bara igenkänd som ”en dejt” och som ”en vän” av två främlingar – gav dem arga blickar som gensvar. Genomförde ett PCR-test (om det är negativt så kommer jag aldrig förlåta mig själv för de här dagarna spenderade i isolation). Fortsatte sticka på min jävla tröja, ringde min mor som inte direkt hjälpte till med instruktionerna (jag tänker att det var ett planerat sabotage från hennes håll). Åt: nachos och pad thai (ganska gott).
Dag 4 i karantän. Mer sjuk idag än tidigare dagar, suck. Vaknade av frukost på sängen bestående av fattiga riddare. Mumma var det i stunden, men fy farao vad jag mådde dåligt resten av dagen. Jag strötittade på lite serier samtidigt som jag ringde vänner och bekanta i tristess. Tack och lov var det söndag så ingen kunde ducka för mina samtal för att skylla på ”jobb”. Spenderade lite pengar över internet för att bota min ångest och är oerhört exalterad på att få uppleva min goding imorgon. Har beställt ett par noice-cancelling hörlurar så ingen kan störa mig hädanefter. Middagen bestod av potatismos och fiskpinnar – smarrigt. Hann klämma i mig lite ostbågar däremellan, några kinderägg och en och annan babybell. Som ni märker så har mina smaklökar förstörts av den här sjukdomen, jag har gått och blivit ett barn igen. Just det! Vaknade inatt av att mitt sovsällskap hostade mig i ansiktet. Det var trevligt.
Dag 5 i karantän. Ny vecka, nya tag. Har skjutit upp mitt plugg fram tills idag vilket är en sorg för dagen. Därför har dag fem i karantän varit en dag fylld av sorg. Mina nya brus-reducerande-hörlurar kom, vilket var den enda lilla glimten av lycka som fanns i min dag. Vad jag åt? Det har jag nog lyckas förtränga.
Dag 6 i karantän. Jag längtar tills imorgon. Den här dagen ska sovas förbi.
Dag 7 i karantän. Jag börjar känna mig stark igen, ni vet sådär stark som man kan känna sig när man tänker att man kan klara av vad som helst. För idag är dagen kommen. Dan före dopparedan. Imorgon är jag fri och ikväll ska det därför firas – kanske med ett glas pinå? Låt mig fundera på saken. Tills dess finns det bara en låt i mitt huvud och det är:
”Tomorrow! Tomorrow! I love ya Tomorrow!
You’re always a day a way!”
Summan av den här kardemumman. Stanna inomhus barn. Lär er av den här läxan: andas inte in samma luft som resterande befolkning. Andas ut, hemma, i lugn och ro. Eller så råkar du göra det fasansfulla som jag råkade ut för… Så kan du njuta i efterhand. För nu kan du med stolthet (och trygghet) dricka Cosmopolitans på Teatergrillen, fritt igen. Jag säger då det; F-A-N vad jag ska njuta.
Tills vi hörs igen!
Your’s truly,
Mr. Ja’ime
The Belly Button Gazette 