Jag är en skeptiker av science-fiction och en motståndare till fantasy, men som skribent är jag villig att gå dit berättelsen tar mig. Det finns människoöden som helt enkelt inte lämpar sig att ta plats i det som vi brukar kalla verkligheten.
Grimes och Elon Musk var aldrig en kärlekshistoria vi var menade att förstå, och när verkligheten inte är begriplig får man ta till liknelser, metaforer och symbolik. Jag gissar att det är så mycket sci-fi kommer till, men vad vet jag. Grimes och Elon Musk är från denna planet, men vill egentligen vara någon annanstans, vilket kanske var premissen för relationen hela tiden, eftersom alla jordliga tecken antingen talade till deras nackdel eller bara var ganska obehagliga för oss som har sett på. Det var liksom uncanny valley över hela grejen. Ibland måste även en biografi kunna övergå i fiktion för att göra berättelsen rättvisa.
From Grime to Mars: The Age of Musk – a romantic comedy
Någonstans i Vintergatan.
Ett skepp flyger genom den tysta, kalla rymden. Vi följer en oklanderligt klädd tjänare genom en lång, bred, pastellfärgad korridor och in på en toalett, där han ser till att det finns tillräckligt med cigaretter. Vid handfatet står en kvinna, besynnerligt, men vackert klädd. Hon möter tjänarens blick i spegeln och man ser bara hennes ögon, då resten av ansiktet är dolt under ett munskydd i krom. Hennes blick är skarp, men outgrundligt tom. Tjänaren nickar artigt mot henne, utan gensvar, innan han försvinner ut från toaletten. Kvar står kvinnan som kallas Grimes.
Så tänker jag att filmen börjar, men för att inte skriva ut ett helt manus här tillåter jag mig att sammanfatta resten. Det fortlöper först med att vi följer Grimes genom hennes vardag och vi förstår att hon lever ett, vad det verkar, självvalt ensamt liv.
En dag tvingas hon och flera andra flanerande passagerare stanna upp då en kortege med någon som uppenbart är viktig ska passera. De vet alla vem denna viktiga person är, den rika uppfinnaren som ligger bakom hela resan – Elon Musk. Från kortegen fastnar hans blick vid Grimes. De ser på varandra tills han har passerat. Ett frö är sått – ”vem är hon?” ska Elon undra under de följande dagarna.
När han inser att han inte kan sluta tänka på henne tillkallar han sig Kapten Wintour som har satt ihop passagerarlistan. Han måste få veta vem hon är. Wintour låter Elon veta att kvinnan han söker heter Grimes, varpå Elon ger kaptenen i uppdrag att ta Grimes till honom.
Efter ett första möte där Grimes har varit motsträvig på grund av det tvång hon har träffat Elon under, ger hon snart vika inför hans charm när hon inser att hon egentligen vill spendera mer tid med honom. Grimes är inte som de andra kvinnliga passagerarna, tycker Elon. Hon är inte en lång, smal, modelliknande varelse vars utseende är oklanderligt designat av någon viktig designer – inte bara. Hon bär på ett komplext mörker, och det är inte bara av undernäring. Men Elon är trots sin naiva excentricitet medveten om sin ställning på skeppet och kan inte träffa vem som helst hur som helst. Så de ses i smyg under en period, men när kemin mellan de två inte längre går att förneka gör de relationen offentlig.
Paret blir ett givet mål för skvallerpressen, kamerablixtarna smattrar när de dansar vid Cosmopolitan Museum of Art-galan och när Grimes blir gravid är det decenniets händelse. Skeppets president, ägare och skapare ska få ett barn under rymdfärden till Mars.
Barnet föds, men till Elons stora förvåning är det grönt. Vad är det Grimes inte har berättat för honom?
Vad det än är kan hon inte berätta det och en klyfta mellan de två uppstår. De grälar om allt möjligt – om Elons donationer till republikanska organisationer, om barnets uppfostran, dess namn – som till slut blir X Æ A-12 – och om dess uppenbart märkliga etnicitet. De förskjuter varandra och Grimes och X Æ A-12 flyttar tillbaka till andra klass.
Resan till Mars har trots relationens påfrestningar gått enligt plan. Med en månad kvar är de några dagar före schemat, men i kontrollrummet upptäcker man en dag ett annat skepp på radarn och de närmar sig deras kurs. Det är amazonierna. Den neurotiske och megalomaniske Elon vill gå till angrepp och ger besättningen order om att förbereda Cybertruck-flottan. Elon är stridslysten försvinner allt djupare in i sitt arbete och förberedelserna inför det självförvållade kriget, och förskjuter Grimes och barnet allt längre bort.
En dag då relationen tycks vara på bristningsgränsen tar Grimes med sig X Æ A-12 till hans far för att ge sitt ultimatum – ”det är vi eller ditt arbete”. Precis då börjar alla varningslampor blinka. Elon Musk tappar det, han flippar, fuckar ur och springer till kommandobryggan. Uppriven av den ansträngda relationen och pressad av det andra skeppet som nu har kommit ikapp vrålar han ”skicka ut flottan”. Kapten Wintour försöker resonera med Elon, ”men, sire”. ”Skicka ut dem!” vrålar han bara. ”Jag ska krossa de där jävla postorderfjantarna! Mars är mitt! Mitt!”.
Grimes, med X Æ A-12 i famnen, lämnar och vi ser Elon bli perplex inför sina prioriteringar. Men han hinner inte tänka två gånger för de blåhudade amazonierna (total rip-off på Avatar eller Blue Man Group), under ledning av Kung Bezos besvarar angreppet. Det blir ett sci-fi-slag med allt vad det nu innebär. Amazonierna är överlägsna och bordar till slut Musks skepp.
Grimes följer allt från sin hytt och när hon förstår att Elons besättning är helt chanslösa tänds en eld i hennes ögon. Hon stoppar om X Æ A-12 och säger att hon strax är tillbaka. Hon tar sitt svärd, som hon oförklarligt har burit med sig hela tiden (likt vid Met-galan 2021), och går ut i det brutala slaget. Hon är otrolig, inte klok, en krigsgudinna som slaktar alla amazonier i sin väg. Tack vare henne vinner de slaget, hon räddar Elon som hålls fången i sin enorma hytt av Kung Bezos. Hon besegrar honom också och när allt är över går hon fram till Elon som ser på henne i förvirring. Hennes hud har blivit blå – hon är en amazonier (klistra in sci-fi-mässig förklaring). De kysser varandra och Musk säger ”förlåt för allt”. Men kommer det att räcka?
Slutscen: Tre månader senare, på Mars. En dag är Grimes ute och går med X Æ A-12. De får stanna för en kortege. Elon får syn på Grimes och sin son. Deras blickar möts. Grimes spricker, för första gången, upp i ett subtilt leende. Slut.
Vad gör den här berättelsen till en romantisk komedi? Var är komedin? En synopsis är sällan särskilt kul, mer än i dess satiriska eller absurda premiss. Humorn uppstår oftast först och främst i manus. Likaså här – förhoppningsvis – även om den eventuellt skulle göra sig ännu bättre som rockopera.
The Belly Button Gazette 