Vid första anblick kan den romantiska komedi-genren se ut som ett oföränderligt kluster av smöriga upprepningar. I hög utsträckning är detta ett träffsäkert påstående, vare sig man är positivt eller negativt inställd till genren.
En genre som lever på att avlasta tron på kärleken, på att vara en timme och tjugo minuter av lättsamhet och tio minuter gråtmildhet och på att utspela sig i en tilltalande miljö når fort en gräns i bredd.
Det är därför rimligt att se till hur de står sig lodrätt – i kvalitet och verkshöjd.
I upphovsrättsliga tvister är verkshöjd ett nyckelord för hur utfallet ska bli. När en aktör har tagit en annan aktörs verk i anspråk blir det ofta avgörande huruvida den förstnämndes verk är att betrakta som självständigt. Alltså att det nya verket står sig på egen hand och säger något annat än originalet.
En av de mer omtalade rättstvisterna om upphovsrätt i Sverige är den mellan Alfons Åberg-författaren Gunilla Bergström och Sveriges Radio. Det var efter att satirradioprogrammet Pippirull år 2002 gjort ett program där man varvat repliker från Alfons Åberg med repliker från den danska knarkfilmen Pusher. Utgångspunkten för detta var att ”alfons” betyder hallick på danska. Femton repliker ur inslaget är direkt hämtade från böckerna om Alfons Åberg och tolv från Pusher, vilket tillsammans ska ge sken av att Åberg är inblandad i narkotikahandel och deltar i slagsmål.
Tvisten mellan Bergström och Sveriges Radio gick ända till högsta domstol, där Sveriges Radio friades från upphovsrättsintrång, med hänvisning till att en grundprincip i tillkomsten av upphovsrättslagen var att parodier är att betrakta som självständiga verk. För att de ska vara det måste de naturligtvis säga något annat än originalet, men lagen säger också att det kan och ska gälla även om parodin är väldigt lik originalet.
Nyckelordet i denna typ av frågor tycks vara verkshöjd. Alltså om det nya verket når tillräckligt långt för att uppfattas som eget skapande för att inte vara en stöld av originalet.
De romantiska komedierna drabbas inte av rättsliga frågor på det sättet, men begreppet verkshöjd är alltjämt applicerbart i fråga om kvalitet eftersom alla romantiska komedier på något plan delar DNA. Det känns till och med rättvist att påstå att de romantiska komedierna ofta är samma berättelser, originalen emellan, men att omständigheterna skiljer sig.
Genren är i mångt och mycket uppbyggd på likformighet. När manusförfattaren eller regissören har bestämt sig för vilken typ av relation filmen ska skildra är arbetet som kvarstår egentligen bara att vara underhållande och rolig. För som i så många kulturgrenar har det mesta redan gjorts på ett eller annat sätt. I den romantiska komedin finns det ett visst mått av förhoppning från både karaktärerna och tittarna – förhoppning om kärlek. Med andra ord – bredden är begränsad.
Så hur når man höjderna?
Utan att överhuvudtaget vilja anamma klyschor, det får filmerna stå för, så räcker det för mig att bokstavligen lyfta blicken där jag sitter och skriver detta. I min etta hänger en originalaffisch från 1999. På affischen, mot en vit tegelfasad sitter en stor poster med ett stort ansikte som skiftar i ljusblått där pupillerna och håret är det enda riktigt kontrasterande. Kvinnan har stora naturliga läppar. De ler milt. Framför postern går en man iklädd chinos, gråblå skjorta och en för stor manchesterkavaj. På affischen finns en fråga skriven – ”Kan världens mest kända filmstjärna bli kär i en helt vanlig kille?”. Notting Hill.
För mig är Notting Hill solen runt vilken alla andra romantiska komedier är i omloppsbana. Den innehåller klyschorna om tron på ”the one”, har ett ”meet cute”, speglar en kärlek som kan verka omöjlig och en briljant slutscen som väcker den slutliga tron på lycka i alla deras dagar. Utifrån bara dessa premisser är den kort sagt en romantisk film som alla andra. Men det är på denna normativa canvas som banaliteten bryts genom komik. I Notting Hill bryts den med sådan balans och briljans, och det görs på ett par punkter som är avgörande, genomgående i hela genren.
Det engelska begreppet comic relief bygger på idén om att humor eller skratt kan få en tyngd stund att kännas lättare. Richard Curtis, som är manusförfattaren bakom bland annat Notting Hill, gör det kanske allra tydligast själv med sin välgörenhetsorganisation som heter som nämnda begrepp, vilken också är den som välgörenhetsprojektet Red Nose Day existerar under. Där samlas pengar in i olika komedi- och humorsammanhang för att hjälpa bättre behövande – vilket i detta fall är så praktisk symboliken kan bli. På film är comic relief snarare balansen mellan allvar och humor, och vikten av att humorn kommer vid rätt tillfälle.
En film som har kärleken som sin kärna och vill att man ska ta den på någorlunda stort allvar får inte skämta bort den vid fel tillfälle.
Mer om Notting Hill och dess verkshöjd kommer i framtida inlägg.
The Belly Button Gazette 