Prinsessan Märtha Louise och shamanen Durek

Det är röta i tiden, röta i filmvärlden. Produktionsbolagens fördelningspolitik svarar på efterfrågan som verkar vara remakes, sequels och prequels. Jag vill ha prefixfria filmer. Jag vill ha quels, bara quels.

Hur som helst. Rötan orsakas också av en överproduktion av biografiska filmer som riskerar att urvattna hela ”based on a true story”-begreppet. Bohemian Rhapsody, Rocketman, Judy. För två av dessa filmer belönades huvudrollsinnehavaren med en Oscar. Och om något kanske det tyder på hur originella manus prioriteras ner för berättelser folk redan känner till.

Men. Om filmvärlden nu vill hålla på så här ser jag en chans för den romantiska komedin att revitaliseras. Folk gillar skratt och kärlek, men folk älskar skvaller. Den biografiska romantiska komedin är i mångt och mycket outforskad mark. Låt mig hjälpa till med kolonialiseringen.

Här är min första pitch på temat.

Prinsessan Märtha Louise och shamanen Durek

Enligt Hollywoodsägen ska Steve Carell någon gång på nollnolltalet, med begränsad framgång, ha pitchat en film för Judd Apatow. Innan han skulle lämna rummet ska Carell ha sagt ”förresten, jag har en idé till, en 40-årig oskuld”, varpå Apatow begeistrat ska ha svarat ”jag kan sälja den idén på fem minuter”. Så kom The 40-year-old virgin till och ungefär så känner jag inför Prinsessan Märtha Louise och shamanen Durek. Det är inte ens en titel, det är en beskrivning, men ändå vet man att man har är en jävla berättelse att vänta.

Synopsis:

Filmen börjar när Märtha Louise och hennes exmake, den nu framlidne Ari Behn, offentliggör att de ska separera. Ari Behn och Märtha Louise har förblivit vänner och den gemensamma vårdnaden av deras tre döttrar utgör kulissen för första akten. Nyskild dyker prinsessan allt djupare ner i sin fascination och sitt praktiserande av andlighet (Hon påstår sig kunna konversera med såväl döda, som hästar och änglar, vilket onekligen ger ett visst kreativt spelrum vid en filmatisering). Prinsessan säger sig vara en HSP, eller hur hon nu vill identifiera sig, och vi får följa vår (över)känsliga protagonist genom vardagen. 

Nästa akt inleds med att väninnan, Lindsey Simcik, introducerar prinsessan för shamanen Durek Verrett. Redan vid deras första möte känner de båda att de har träffats förut – i ett tidigare liv. Klipp till: en drömscen (eller reinkarnationsscen om man så vill) där Durek är farao och prinsessan är drottning i det forna Egypten, vilket enligt deras utsago verkligen är då de kände varandra. Deras vänskap blir snabbt intensiv, men än så länge platonisk. Flera sketchliknande scener avlöser varandra där shamanen och prinsessan utövar olika häxkonster, separat och tillsammans (bland dessa bör Gwyneth Paltrow göra en cameo, eftersom shamanen ska vara någon form av guru för henne, och om inte hon ställer upp så ett satiriskt porträtt av Paltrows fullfjädrade Goop-galenskap).

Önskvärt vore om det går att få in ett bråk i berättelsen här, som egentligen bottnar i att de inte vågar berätta att de är kära i varandra. Shamaner och prinsessor bråkar kanske inte, men i så fall en konflikt som tar sig uttryck på något annat andligt sätt. Dramaturgiskt är detta den mest intensiva uppbyggnaden för filmens ”kärleken-övervinner-allt”-moment.

Filmens klimax inträffar då de erkänner för varandra att det är mer än vänskap. 

Slutscen: shamanen och prinsessan går av ett flygplan på Oslos flygplats, Gardemoen, till ett massivt pressuppbåd som de känner sig redo att möta tillsammans. De ler och tar varandra i hand, eller håller om varandras auror eller något.