Kråkan

När jag var ung kunde en av mina yngre bröder inte säga R. Trots att han försökte och kämpade så gick det inte. Vi syskon ville hjälpa honom. ”RRRRR”, vi rullade tungorna i unison framför vår lillebror som skorrade tillbaka mot oss likt en fransos – ”KRAA”. Han fick det inte att fungera och det gjorde honom kall och utan självförtroende. 

Vi började ge upp våra försök att hjälpa honom, de ledde ingenvart. Vår lillebror fortsatte förtvivlat ”KRAAA, KRAA”. Han kände sig nog lite besegrad. 

Men då, plötsligt, utbrast min storebror ”du kan inte säga R men du kan låta exakt som en kråka”. Vi andra instämde ”ja du låter precis som en kråka!”. Ögonen hos min yngre bror lyste upp, ”KRAA, KRAA”, han kraxade leendes och vi applåderade. ”Hurra! Du kan låta som en kråka bättre än någon av oss andra”. Han flaxade och kraxade, lycklig.

Vi pratade mycket om kråkor efter det. Hur intelligenta och fantastiska de är. Det gjorde min bror glad. Vi gick ut och spanade på dem, lyssnade när de kraxade och min bror fick stå i rampljuset när han stolt kraxade tillbaka till kråkorna. Vi lekte mamma, pappa, kråka och vi alla glömde bort att han inte kunde säga R. 

Jag ger kråkan 10 av 10 fjädrar, för att den fick min lillebror att känna sig lite mer normal.