Jag är rädd, läsare.
Jag är rädd för att samhället inte efterfrågar fabelredaktörer. Och jag känner att jag inte får något stöd från min publicist.
Min första text på The Belly Button Gazette, “Att axla rollen som fabulist”, publicerades för ett par dagar sedan. Den var så viktig, och jag har fått så mycket fin respons på mina fabler om psykisk ohälsa.
Men rubriken ljuger. Jag är inte fabulist. Jag är fabelredaktör.
Jag fick under förra veckan reda på att jag tillhör ett skrå – fabelredaktörer – som inte efterfrågas, inte är önskade. Det gör så jävla ont att klä tanken i ord, men det verkar knappt som om folk vet vilka vi är.
Först rubbades texten om. Får ny rubrik, betyder det på mediaspråk. Från fabelredaktör till “fabulist”. Jaha, så jag är en lögnare? Redan där infann sig en bedövande känsla av meningslöshet.
Sedan, över mitt huvud, ändrades min titel även i ingressen och brödtexten. Det var som att följa en dust mellan Federer och Nadal, men istället för en boll var det min egen värdighet som studsade över planen. Jag följde tennismatchen om mitt eget öde med hela huvudet som en dum hund – jag förstod inte reglerna, bara tittade fram och tillbaka, fram och tillbaka.
Fabulist, fabelredaktör, fabulist, fabelredaktör.
Det hela slutade med att det stod fabulist i rubriken, men fabelredaktör i resten av texten. Jag var mörbultad, hade tappat tro på hela idén. Yrkesstoltheten, viljan att vara flitig, var som bortblåst. Det var ju jag som skulle få den här bloggen att lyfta! Jag tänkte: ge mig ett år här så är det jag som är kapten på den här jävla skutan! Då kanske det är jag som har klättrat i hierarkin!
Så tänker jag inte i dag.
Men fablerna kommer till mig. Fablerna är en naturkraft. Och det är ju faktiskt det som spelar roll. Mina sedelärande djurberättelser är till för er, läsarna. Jag skiter i ledningen. Här är en till fabel jag kom på, baby!
Pisskrokodilen och schimpansen
Det var en gång en krokodil med ett väldigt stort gap. Han hade det största gapet i sin familj. Det största gapet bland sina vänner.
När han var hungrig, så åt han. När han var trött, så sov han. Han var inte rädd för någonting. På senare tid hade även krokodilhonorna börjat visa intresse.
Han hade framför allt pratat med en hona som hette Krokolina. Hon var vacker som en dag. Krokodilen hade börjat fatta tycke för henne, och han misstänkte att känslorna var besvarade.
Plötsligt en dag satt en schimpans högt uppe i ett träd, dit krokodilen inte kunde nå. Det fanns ett uttryck i schimpansens ögon som krokodilen aldrig hade sett förut. I efterhand skulle krokodilen känna igen det som beräknande iskyla, men vid tillfället hade det gröna reptildjuret inte stött på sådan.
– Kom hit, sade schimpansen.
– Okej! Vem är du?
– Kom närmre. Jag har ett gott stycke kött här.
Krokodilen blev vild av hunger – samtidigt fylldes han av tacksamhet. Han simmade mot apan.
– Ja, bra. Precis under grenen här. Gapa stort, så att jag inte missar, hörde krokodilen schimpansens röst uppifrån trädet.
Men schimpansen hade inte med sig något kött. När krokodilen gapade kom istället en stråle varmt, mörkgult urin. Krokodilen stelnade till. Han kunde bara stå där med sitt stora gap och ta emot. När all vätska lämnat apans penis såg schimpansen på honom i några sekunder till med den där iskylan och lämnade platsen.
Längre bort stod krokodilflickorna. De hade sett allt. Krokodilen simmade fram till Krokolina. Han iddes inte se henne i ögonen.
– Hjälp mig.
– Du äcklar mig, pisskrokodilen, svarade hon.
The Belly Button Gazette 