Okay, campers, rise and shine.
Don’t forget your booties because it’s cold out there today.
It’s cold out there every day.What is this, Miami Beach?
Groundhog Day (1993)
Sedan Måndag hela veckan, eller Groundhog Day, gick upp på biograferna 1993, har den blivit så gott som ett ordspråk. Att återuppleva samma dag om och om igen.
27 år senare kom filmen Palm Springs. Handlingen är snarlik. En man återupplever samma dag om och om igen. Phil (Bill Murray) eller Nyles (Andy Samberg), premissen är den samma. Ungefär. I Groundhog Day är faktorerna oförklarliga. Vad har satt Phil i denna ovillkorliga situation? I denna ändlösa loop av samma dag? Vem vet?
Nyles går in i en grotta.
När Nyles vaknar morgonen efter var det ju inte morgonen efter, utan samma dag igen. Eftersom loopens ursprung är för honom känt råkar han dra in både Roy (J.K. Simmons) och Sarah (Cristin Milioti) i den. Vad som händer i mittenakterna av filmen kan jag låta bli att berätta, men vägen ut är intressant.
Under Groundhog Day ska vi komma att förstå att vägen ut ur loopen är att bli en bättre människa. Den egocentriska tv-meteorologen Phil tar sig ut genom handlingar som filmtittaren väntas bedöma som altruistiska (den typ av moralpredikan som nu bara återfinns i barnprogram).
Men i Palm Springs finns det inga krav på någon andlig resa, även om Nyles försöker det som utväg. Det är till slut Sarah som hittar en väg ut genom att studera kärnfysik.
Två romantiska komedier. Samma trångmål i handlingen – 27 år mellan utgivning. Manus kommer i båda fall, ganska oundvikligt, resultera i att denna gudsförgätna loop bryts. Men 1990-talets luddiga moraliska personutveckling tycks inte vara tillräckligt för 2020-talet. Varför inte?
Är det vårt mer sekulära samhälle? Kanske. Om än mer abstrakt vill jag tro att det har att göra med att dumheter inte längre kan få vara bara dumheter om vi ska ägna 120 minuter film åt det. Huruvida detta stämmer i åskådarens ögon eller inte får en kvantitativ studie avgöra, men ur manusförfattarnas ögon tar jag mig friheten att spekulera. I en tid då våra mest uppmärksammade filmer är uppföljare av uppföljare av superhjältefilmer och science fiction går redan så mycket energi i branschen åt till att täppa igen luckor för en cynisk publik. En kulturellt okritisk publik kanske, men cynisk. Så eftersom jag nu ändå spekulerar i åskådarnas blick – låt mig fortsätta.
Det har aldrig funnits något krav på förklaringar eller logik i kulturella uttryck. Oavsett om det gäller Måndag hela veckan eller Goethe. På frågan vad en eller flera texter handlar om svarade Bob Dylan någon gång på 1960-talet att han inte vet – ”I just write them”. När det gäller den romantiska komedin har premissen så gott som alltid varit densamma fast omvänd. Publiken är ointresserad av att läsa in så himla mycket. Det ligger inbäddat i genren att man inom de första femton minuterna av filmen vet hur den kommer att sluta – och det är okej. Det är vägen dit som tenderar att avgöra hur sevärd filmen är. I Notting Hill petade gudfadern, Richard Curtis (som för övrigt ägnade sin student tid på Oxford till oförklarat trams), in en sketch på en pressträff under första halvan av filmen. Den är för handlingen oväsentlig, men för filmen ett tillskott, enbart för att den är roande. I Måndag hela veckan är det främst Bill Murrays briljans scen för scen som gör den riktigt sevärd. I Palm Springs är det även där vad som utspelar sig på vägen som är kul. Ändå finner man 2020 det nödvändigt att hänvisa till kvantfysiken för att förklara hur de ska lämna deras Måndag hela veckan-liv. Att det finns en grotta som har satt dem i situationen förklaras inte av någon filmisk vetenskap.
Är människan utled på oförklarliga faktorer i film eller är det bara ängsliga manusförfattare som tror det? Kan vi inte kalla en spade för en gaffel längre?
Och så är där The Map of Tiny Perfect Things (2021). En film baserad på en novell av Lev Grossman. Den är en gullig paradox i dess blotta existens – en coming of age-och-måndag hela veckan-film i ett. Två tonåringar är fast i… ja, premissen behöver sannerligen inte etableras vid det här laget. Hur som helst så är de båda där från början, oförklarligt. Men de tar sig ut när det visar sig att en hittepå-idé att göra en karta av alla små perfekt saker som inträffar i staden under dagen visar ett mönster, som efter att ha gjort kartan tredimensionell visar skuggfiguren av en fyrdimensionell kub (även kallat en tesserakt, tydligen). Men en punkt saknas. De uppfyller den när de kysser varandra vid en pool klockan 19:00.
Ja, vad ska man säga om det. Att den ska handla om meningen med livet? Att kärleken övervinner allt? Att kärleken övervinner allt så länge den sker enligt en karta som är en symbol för fyra dimensioner? Jag vet inte. Det är väl en moralpredikan, men den var tvungen att ske inom ramen för geometrisk teori.
Hur mycket moralpredikan man än kan tycka att slutet på Måndag hela veckan är, så är inte filmen det. Det är en komedi. Palm Springs och The Map of Tiny Perfect Things är också komedier, framför allt den första, och inte en dåliga sådana. Men de hänvisar till kvantfysik och geometrisk teori bara för att… ja, kanske för att inte lämna 2020-talets tittare med huvudet fullt av skrikande tvivel. Och om det är något som lämnar människan utan tvivel, så är det kvantfysik och annat som vi ändå räknar med är för svårt för oss att förstå.
What is this, Miami Beach?
Fysikens lagar verkar hur som helst vara andra i Palm Springs än i Punxsutawney på Groundhog Day.
The Belly Button Gazette 