Det verkar vara ett främst manligt fenomen att vara särskilt förtjust i årskrönikor, i och med dess tydlighet och inramning, men som en sådan, man alltså (pojke), kan jag ändå inte låta bli att stoppa ner året som gått i en liten låda och slå in den i fint papper och snöre.
Det var ingen som förväntade sig att 2021 skulle bli ett minnesvärt år för den romantiska komedin. Det var det inte heller. Det potentiella paradigmskifte som nätdejtingen några år sedan innebar för den romantiska komedin skedde tack och lov inte, och i övrigt är det en stillastående genre, sedan dess senaste storhetstid på 00-talet. De romantiska komedierna är inte kommersiellt gångbara längre, när olika superhjältehistorier fyller kvoten av medioker film med stor intäktspotential. Matthew McConaughey har vunnit en Oscar, Hugh Grant spelar sliskiga politiker istället för älskvärda (Love, Actually), Kate Hudson har rakat håret för Sias musikal och Katherine Heigl kan för allt vad världen bryr sig vara död.
Så vad är vi kvar med? 2020 var faktiskt ett ganska bra romcomår med Woody Allens försenade A Rainy Day in New York, julfilmerna Happiest Season och Holidate, Måndag hela veckan-varianten Palm Springs och Jane Austen-filmatiseringen Emma.
Detsamma går tyvärr inte riktigt att säga om 2021. Netflix har i stor utsträckning lagt beslag på genren, vilket känns rimligt eftersom det inte längre är en genre man går på bio för att se. Men som bekant producerar streamingjätten även andra filmer och de engelskspråkiga romantiska komedierna får eventuellt lida av det (om de inte redan var bortom räddning). Undantagen finns, som ni kan läsa nedan. Däremot är Netflix möjligtvis förtjänstfullt för romantiska komedier från kontinenten som annars inte haft lika lätt att få uppmärksamhet. Den spanska Loco Por Ella är den största behållningen i sin genre från 2021.
Som jag var inne på har de stora namnen inte tid med romcoms, men undantaget som bekräftar regeln från 2021 är lågbudgetfilmen Locked Down med Anne Hathaway och Chiwetel Ejiofor. En okonventionell romantisk komedi som utspelar sig i den okonventionella tillvaro som pandemin trots allt är.
De givna svaga romantiska komedierna har också gjorts. De handlar oftast om samma saker, har samma trångmål och samma svaga manus och skådespeleri. Utöver det kom en remake som även den här genren dras alltmer med numera (exempel: What Men Want från 2019). Men årets remake är så mycket vidrigare, eftersom den inte bara är en remake utan också lyckas få med allt som är vidrigt med vår samtid. Mer om det nedan.
Här kommer årets romantiska komedier, med betyg och kommentar – oftast med syrligare smak. Håll till godo.
Good on Paper
Det är en psykologisk thriller och romantisk komedi. Den är helt otroligt nog baserad på en sann historia. Iliza Shlesinger har skrivit manus och spelar huvudrollen i filmen som är baserad på den kärlekshistoria som var hennes egen när en man utgav sig för att vara någon helt annan än den misslyckade svindlare han egentligen är. Om sanningen förmodligen var mörk är filmen dråplig och lustig.
He’s All That
Under de första fem minuterna har filmen slagit alla rekord i smaklös produktplacering. Först i en sminkscen med en expert på temat, Tiktok-människan Addison Rae (som spelar en Tiktok-människa) och sedan när killhuvudrollens lillasyster säger ”Don’t touch my Bose” istället för hörlurar. Rachel Leigh Cook spelar Raes mamma och de ser nästan lika gamla ut även om åldersskillnaden faktiskt funkar i verkligheten. Kourtney Kardashian gör en liten biroll som någon form av agent (eller om termen är en annan för influencers). Och filmen är en remake av She’s All That. Summa summarum är filmen allt som är dåligt med Amerika, och förmodligen världen. Men filmen är för trettonåringar som tror att de älskar den världen, men med sensmoralen att inte vara så ytlig, även om det i slutändan är först när man är snygg som man får uppleva sann lycka. Årets värsta film i dess blotta existens, även om det osannolikt nog finns sämre filmer på den här listan.
Friendzone
Vackra franska skådespelerskor som spelar väninnor och älskare till en töntig kille i Paris. De tre väninnorna gör honom coolare för att han ska få tjejen han är kär i. Den är bra för att det funkar. Som tönt var han en kompis, som coolare var han det som i Amerika kallas boyfriend material. Ytligheten i att skådespelarna är så vackra och hela filmen anspelar på fåfänga med ett betydande inslag av att yta är viktigt (även om sensmoralen ska vara en annan, antar jag) gör den bra. Det som vi vill kalla för den franska mentaliteten (knulligheten, barskheten och massa annat som ryms inom fördomen) gör jobbet.
Single All the Way
Bättrar på bögkvoten i genren, men annars bara ännu en habil romantisk komedi om att återvända till sin lilla uppväxtort och familj till jul.
Locked Down
Ett coronadrama, möter romcom, möter heistfilm. Anne Hathaway och Chiwetel Ejiofor spelar ett par som är påväg att separera under lockdown i London. Komedin är subtilare och svärtan mörkare än i en mer traditionell romantisk komedi. Humorn kan vara subtil för att skådespelarna kan förvalta ett bra manus, vilket de flesta romantiska komedier saknar. Är det en romcom ens? Jo, men den kvalar in. Vad talar emot? Att den har ett bra manus som riktigt begåvade skådespelare utför som om det vore (är?) ett snyggt drama. Men även kvalitet kan inrymmas i den här genren ibland. Filmen i sin helhet känns dock som ett lockdownprojekt, vilket det ju onekligen är, och inte helt genomarbetad.
Namaste Wahala
Känns som att jag befinner mig i en kulturkrock genom hela filmen, för fattar ingenting av den här Nollywood-möter-Bollywood-farsen. Det är som en amerikansk såpopera från 2002 i ljudläggning och manus. Skådespelarna är så dåliga att jag inte bara kan konstatera att den är usel, utan de gör mig bara mer förvirrad. Att Netflix ändå har gett den lite medieutrymme är eventuellt ett hatbrott mot Nollywood och hela Nigeria. Eller så är jag rasist. Jag vet ingenting längre, så betyget blir en överkryssad apelsinjuice.
The Map of Tiny Perfect Things
Det kanske är en paradox, men det är en coming of age-möter-Måndag hela veckan-film. Två tonåringar är fast i en tidsloop och upplever samma dag om och om… ja, man fattar grejen numera. Gullig ungdomsrulle.
A Castle for Christmas
I den cancelkultur vi lever i är det häpnadsväckande vilken svag händelse som inleder filmen. Brooks Shields, som blev en sexsymbol vid den problematiska åldern 15 (Den blå lagunen), spelar en framgångsrik författare som har dödat en karaktär i en bok och läsarna är RASANDE. Det är som att man har gått in för att dikten ska blekna i jämförelse med verkligheten.
Läs lite mer om filmen i Tre julromcoms att se – och tre att undvika.
Loco Por Ella
Årets romcom! En lustig premiss som lämpar sig för formatet: en kille blir förälskad efter ett galet one-night-stand, så när han får veta att tjejen är inskriven på ett dårhus (får man nog inte kalla det längre) ser han till att själv bli inskriven där. Den romantiska komedins roliga, knäppa biroller finns det gott om, eftersom karaktärerna i det här fallet faktiskt är galna (gammelspråk av mig igen). Skådespeleriet är bra och manus är tight. Slutet innehåller en stressig ”jakt” för att en huvudkaraktär ska få säga vad hon verkligen känner. En bra romantisk komedi, som leker med genrens generella form.
Finding You
Gäsp! En känd skådespelare hamnar bredvid vår protagonist på ett flygplan till Dublin. Hon, vår protagonist, är skeptisk till honom, men givetvis ska det under deras tid på den gröna ön uppstå något mellan dem. Manus är ett klipp-och-klistra av klyschor och det roliga är inte roligt. Det enda upplyftande med filmen är att Saoirse-Monica Jackson från Derry Girls har en biroll.
Stars Fell on Alabama
En sådan film som anspelar på så många amerikanska klyschor att man inte vet vad man ska ta på allvar. En Hollywoodagent tar med sig en av sina skådespelarklienter till en ”high school reunion” och hon får låtsas vara hans flickvän – tills de inte låtsas längre, såklart. Inget nytt under solen. Möjligtvis att solen inte borde ha behövt kasta sitt ljus på den här filmen.
Fuimos Canciones
Ännu en spansk romantisk komedi. Och ännu en gång är det ganska bra. Här leker man också med genren, men mer i det berättartekniska. Huvudkaraktären spelar upp scenarion för sitt inre som utspelar sig i samtid, versioner av henne själv agerar ängel och djävul, fast latmask och karriärist (vem som är vad kvittar), hon bryter fjärde väggen som Fleabag och säger då saker som ”om detta vore en romantisk komedi…”. Den plockar möjligtvis enkla poäng här, men filmen tillåter sig vara tillräckligt sexuell och okristen (låg ribba) för att det ska funka. Ännu en gång envisas man med att peta in influencerkulturen i en ny romantisk komedi, men det får gå för den här gången.
Resort to Love
Man gillar ingen förutom Christina Milians karaktär, och det är för att Milian själv är precis så attraktiv som bara en noughties-popstjärna som har åldrats med grace kan vara. I övrigt – svag, mycket svag.
Love Hard
Det är en oväntat bra julromcom. Karaktärerna är precis så tokiga som en egentligen ganska svag romcom behöver, så länge filmen är rolig, och den är fan det. Den gör till och med nätdejtinggrejen helt rätt i att vara totalt naiv. Det är liksom mer en dum You’ve Got Mail, än ännu ett försök till rationell, modern, Tinder-romcom.
Läs lite mer om filmen i Tre julromcoms att se – och tre att undvika.
Squared Love
En lågstadielärare lever ett dubbelliv som modell för att betala av sin pappas skuld. Hon träffar en kvinnokarl och modell, som både lågstadieläraren och modellen. Varför det är så hemligt att hon är modell är oklart. Kanske är det de nygamla polska politiska vindarna (kuling) som håller henne tillbaka. Överlag en svag film där manus sätter märkliga och väldigt olika odramatiska saker på spel genom filmen.
The Belly Button Gazette 