Tre julromcoms att se – och tre att undvika

Det säger mycket om genren att såpass många romantiska komedier utspelar sig i juletid. Den Hollywoodska sinnebilden av en jul där familjer samlas i sina trygga rum, med undantag för att familjen ofta är tokig. De tokiga familjemedlemmarna bidrar med den ensamble av knasiga biroller som de flesta romcoms innehåller, julbelysningen skänker en fond av trygghet och det artificiellt perfekta snöfallet en mer skonsam miljö för kyssar än det klassiska spöregnet på en trottoar.

Men ovanstående är bara en innehållsförteckning, och förtäljer inte mycket om kvalitet. De allra flesta romantiska komedier faller under epiteten svaga eller direkt dåliga.

Låt mig försöka navigera er genom det söta, smöriga, snöiga landskap som är julens romantiska komedier. Moderna klassisker som Love, Actually och The Holiday behöver inte nämnas i sammanhanget – folk ser dem ändå och det gör de rätt i. Istället bjuder jag på tre andra filmer från efter millenieskiftet att se och tre som man nog gör bäst i att lämna osedda.

Tre filmer att se

Holidate (2020)

Filmen utgår från det amerikanska perspektivet (som väl ingen svensk (och kanske inte amerikan heller) känner igen) att vara trött på att vara singel med familjen under jul. Varför det vore bättre att ha med sig en dejt med vilken relationsstatusen är högst labil går bortom min förståelse – dejta kan vara nog så jobbigt när det sker bara mellan fyra ögon. Premissen i filmen är hur som helst att två personer ska hjälpa varandra genom denna märkliga knipa genom att spela varandras respektive genom alla högtider under ett år. Mycket av filmen är alltså inte under jul, men den börjar och slutar där. Varför ska man se den då? Det är en av de romantiska komedier som klarar sig med en bra, pigg dialog, främst mellan huvudrollerna. Emma Roberts, som ju har romcomadligt blod i och med hennes faster Julia, gör en strålande, småneurotisk rolltolkning.

Love Hard (2021)

Det är en märkligt bra julromcom. Karaktärerna är precis så tokiga som en egentligen ganska svag romcom behöver, så länge filmen är rolig, och den är fan det. Den gör till och med nätdejtinggrejen helt rätt i att vara totalt naiv. Det är liksom mer en dum You’ve Got Mail, än ännu ett försök till rationell, modern, Tinder-romcom. Nina Dobrev blir catfishad av killen hon uppenbarligen kommer att bli kär i, som använt en annan mycket snyggare killes foton, som hon sedan faktiskt börjar dejta fast de inte har något gemensamt. Klassisk suspense of disbelief av fåfänga, men ett exempel på att realism aldrig har varit en grundbult i en bra romantisk komedi. Den innehåller därtill flera blinkningar till Love, Actually och spelar medvetet i harmoni med andra klyschor i genren. Och den manliga huvudrollsinnehavaren är ganska ful.

Four Christmases (2008)

Det råkade visst bli så att flera väldigt eller relativt nya filmer tog sig in bland tipsen och antitipsen. Så för att lämna 2010- och 20-talet tar jag er nu åtminstone till 2008. Den romantiska komedins guldålder är över, och genren är mer ironisk och knäpp, inte minst tack vare Vince Vaughn som pratar precis så fort som han kan. Reese Witherspoon är aldrig dålig och längdskillnaden dem emellan är en fysisk fyndighet bara den. Filmen leker med de många julfiranden som frånskilda föräldrar kan innebära. Givetvis är föräldrarna tokiga, men spelas därtill av Hollywoodelit som den ljuvliga Mary Steenburgen, Robert Duvall och Jon Voight.

Tre filmer att undvika

A Castle for Christmas (2021)

Brooke Shields – som blev en sexsymbol vid den problematiska åldern 15 (Den blå lagunen) – spelar en framgångsrik författare som har dödat en karaktär i en bok och läsarna är RASANDE. I den cancelkultur vi lever i är det häpnadsväckande vilken svag händelse som inleder filmen. Det är som att man har gått in för att dikten ska blekna i jämförelse med verkligheten. Hur som helst så tar ”drevet” henne till Skottland där hon köper ett slott och alla klyschor går därefter att förutse. Men så är det ju inte förutsägbarhet som är problemet i en romantisk komedi, utan hur klyschorna förvaltas – i A Castle for Christmas är förvaltningen en fråga för Arbetsmiljöverket. Det går att se filmen med ett fånleende, men det är för att birollerna är gulliga (men ointressanta). Brooks Shields är lite sympatiskt rynkig (med betoning på lite). Filmen i sin helhet har man sett hundra gånger även om man ser den för första gången.

Just Friends (2005)

Ingen behöver se Ryan Reynolds i en fatsuit från 00-talet.

Last Christmas (2019)

Det var lovande. Emilia Clarke och Emma Thompson i en brittisk romcom – men mycket felade. Utan att framstå som alldeles över-woke så var det märkligt att de två skulle spela en invandrarfamilj. Det hade inte spelat någon roll om Emma Thompsons ryska brytning hade varit perfekt. Line-by-line var väl filmen okej, men sedan skulle de ha obegripliga, meningslösa fantasyinslag som få filmer mår bra av. Kanske var det en blinkning till A Christmas Carol, jag vet inte, men isåfall en dålig blinkning. En sådan som folk som inte riktigt kan hålla ena ögat öppet när de ska blinka med det andra – ett dåligt försök.