Om drillens uppkomst

“Nästa inlägg kommer att handla om de första drillgrupperna i London och hur de satte tonen för allt som skulle komma efter”

Så skrev jag förra veckan. Då hade jag inte riktigt greppat hur klurigt det skulle vara att skriva om. Anledningen är att den tidigaste brittiska drillen, som många andra nyupptäckta musikgenrer, befann sig i ett slags stamcellsläge. De hade inte riktigt luskat ut vad den skulle komma att bli och saknade därför en etablerad ljudprofil. Gränsdragningen blir därför nästintill omöjlig.

Vissa av de tidigaste låtarna lät mer som klassisk London-road-rap medan andra lät som amerikansk trap. Därför är det svårt att säga exakt när UK drill uppstod på riktigt – när det blev en definierbar musikgenre. Var det när rapparna började använda unikt brittiska slangord, eller när producenterna började implementera dancehallrytmer?

Det är som när man pratar om evolutionens “felande länk”. Var är den så kallade mellanformen i den evolutionära serien, från djur till modern människa? Svaret är ju såklart att den inte existerar, då evolutionen aldrig har varit linjär – varken för mänskligheten eller drillmusiken.

”Som gansterrapparnas motsvarighet till Lucy, Ardi, Omo och Bockstensmannen”

Men det finns fyra återkommande grupper som vanligtvis adresseras när man pratar om den brittiska drillens historia – ungefär som gangsterrapparnas motsvarighet till Lucy, Ardi, Omo och Bockstensmannen – och det är 150, 67, Section Boyz och Harlem Spartans.

Stickz, en av medlemmarna i 150, ett rapkollektiv och gäng från Angell Town i Brixton, i södra London, släppte en drillåt på Youtube redan 2013. Singeln Let’s get it är ett praktexempel på hur den tidigaste brittiska drillmusiken lät. Det var typiskt amerikanska beats med Londondialekt ovanpå. 

I början av 2010-talet var genren helt prestigelös. Musiken gjordes av tonåringar som rappade över nedladdade beats i en hemmastudio, vilket är varför mixarna sög, och “flowsen” var platta och repetitiva. Londons första drillers var alltså inte tränade musiker, utan snarare rastlösa ungdomar som sökte något slags utlopp. Speciellt om man jämför med Grimerapparna, som la ner både tid och pengar i sina produktioner. 

”De lyckades snart skapa ett mer säreget ljud genom att gå ifrån den trapinspirerade enformigheten”

67, ett annat Brixton-gäng, som jag berörde snabbt i den första artikel, producerade liknande musik som 150 under samma period. Även där var ljudet övervägande amerikanskt, men de lyckades snart skapa ett mer säreget ljud genom att gå ifrån den trapinspirerade enformigheten och istället använda sig av ett mer varierande road-rap-flow. 

”De behöll kylan och vådsamheten man fann i den tidiga drillen”

Men det absolut största steget i drillens evolution togs av Section Boyz från Croydon. De behöll kylan och våldsamheten man fann i den tidiga drillen och kombinerade det med grimemusikens elektroniska element och energiska rappmönster. De förvandlade UK drill till vad det är idag – intensivt som djävulen. 

De brittiska drillgrupperna fungerar sällan som band, utan snarare som löst ihopsatta grupperingar som ibland gör musik ihop. Det är alltså svårt att definiera en särskild grupp med en särskild ljudprofil, då det är enorm variation bland individerna. Jag skulle därför rekommendera alla er som är nyfikna på de ovannämnda drillgrupperna att faktiskt ta er tiden att lyssna på flera låtar.

Om något är det ett utmärkt läxa inför nästa vecka, när vi ska utforska mer modern UK drill.