Fula fyllon en fredag

Ett utdrag ur Mr. Ja’mies tankebana fredag den femte november 2021.

Låt mig börja denna anekdot genom att ursäkta mig själv, eller kanske snarare förklara mig. Vi måste först och främst definiera vad en ful människa är – för det som kommer skrivas här nedan grundar sig i ett hat gentemot dem. Fula människor är så mycket mer än ett utseende (som tydligen tycks vara ytterst personligt), en ful människa är något annat. När jag tänker på en ful människa så (trots allt) bortser jag från hens utseende och enbart grundar mina (vad vissa kallar det) fördomar på dess personlighet, på den äckligt-fula-typen. Låt mig exemplifiera vilka som tillhör denna fula personlighetstyp; vi har personer-som-man-inte-vill-se-äta-fula, personer-som-har-en-dålig-andedräkt-fula eller bara personer-som-inte-kan-bete-sig-fula. Det finns en mängd utav dem, och tro mig när jag säger att jag fick uppelva de alla häromveckan.

Jag och min väldigt goda kamrat skulle avnjuta en konsert med ett band som vi håller kärt. Konserten började som vilken annan – med en ohygglig kö. Redan där kunde jag ana vad som väntade mig. Väl inne väntade nästa kö, och nästa och nästa. Och i varje kö upprepade sig samma mönster, samma mönster av människor. Inte påtagligt vid första anblick men något som etsade sig fast i mig ju fler köer jag befann mig i. För där befanns sig: personer-som-tränger-sig-före-i-uppornade-köer (varför starta en kö om ingen följer den??), personer-som-tar-en-evighet-på-sig-att-ta-hitta-sin-garderobslapp (LÄGG DEN FÖRFAN I EN FICKA), personer-som-ska-vara-”riktiga”-fans-och-ha-på-sig-merch-från-2007 (snälla sluta). Helt enkelt fula människor överallt. Ingenstans fanns en trygghet, förutom i mig själv.

Konserten pågick. De fula människorna omringade mig nu. Jag kände mig som en person som var omsluten av kärlek, men en kärlek jag inte ville ha. En kärlek som snarare äcklade mig. Det var en knuff som kom från ena hållet, öl som spilldes hejvilt, en person som sjöng en tonart för högt och en annan som bara skrek. Jag tog tre snabba* andetag (*ville inte råka känna doften av en ful människa), fokuserade min blick mot scenen i ett försök att ignorera all vansinnighet som pågick runtomkring mig.

Konserten ledde till sist mot sitt slut. Innan jag visste ordet av det så befann jag mig ute på gatan. Jag märkte hur jag sprang mot en taxi-bil, knuffade mig fram bland alla andra som också försökte ta sig fram. Men jag förstod att deras panik inte var lika stor som min. Genom taxi-rutan såg jag Stockholms fasader svischa förbi och jag funderade över vad jag precis hade varit med om, hur det skulle komma att påverka mitt framtida liv. Vem vet, det kanske rent av skulle sätta spår i mig? För det kanske var såhär det var nu. Befara att det kanske var dessa människor jag hädanefter skulle behöva röra mig runtomkring.

Väl tillbaks på teatergrillen förstod jag att jag var hemma igen, att allt jag hade upplevt kanske bara var en dröm trots allt. För här fanns inga ”fula” människor så långt ögat kunde nå. Jag var trygg, och för en gångs skull vilade denna trygghet inte enbart i mig själv. 

Tills vi syns igen,

Mr. Ja’mie