Som drillredaktör på The Belly Button Gazette är det min uppgift att adressera, analysera och recensera just drill, samt kulturen kring fenomenet. Därför känns det vettigt att inleda med en snabb sammanfattning av vad drillmusik är. Inte minst för att etablera en naturlig startpunkt som vi kan förhålla oss till när komplexiteten ökar framöver. Min första text handlar således om vad genren och subkulturen innebär, samt varifrån det har sitt ursprung. Håll till godo.
Den första drillen växte fram i Chicago under början av 2010-talet, som ett alternativ till den något ”mesigare” trapmusiken. Vilken rappare som faktiskt var först med drill är inte riktigt klarlagt; vissa menar att det var Chief Keef från Southside, andra att det var King Louie från Eastside eller Pacman från Dro City.
“Namnet i sig, alltså ‘drill’, betyder att skjuta någon”
Genren särskilde sig från andra typer av rap med sina målande och explicita låttexter som skildrade och visualiserade den vindiga stadens eskalerade gängkonflikter på ett brutalt ärligt sätt. Våldet blev drillens kärna. Bara namnet i sig, alltså “drill”, betyder att skjuta någon, vilket ytterligare styrker genrens aggressiva ansats.
Som allt lite edgy och läskigt spred sig drill som en löpeld genom USA och det dröjde inte länge innan musikstilen blev mainstream. Världens största rappare, däribland Kanye West och Drake, gjorde samarbetsprojekt med rappare från Chicago, vilket skjutsade upp genren på topplistorna. Men hypen var kortlivad och drillen lämnade den amerikanska huvudfåran ganska strax därefter.
“Autotune, amerikanernas favoritinstrument, plockades bort, och jamaicanska, arabiska och nigerianska slang implementerades”
Men på andra sidan atlanten, i svallvågorna av den chicagoanska musikboomen, hade drillmusiken lämnat djupare spår. Chicagogängen inspirerade Londons ungdomar att lämna grime och roadrap bakom sig och istället hoppa på drill- och trapbeats.
Storbritanniens kulturella mångfald färgade snabbt av sig på den importerade trenden. Dancehall, afroswing, garage och grime programmerade om ljudprofilen. Autotune, amerikanernas favoritinstrument, plockades bort, och jamaicanska, arabiska och nigerianska slang implementerades. Resultatet blev “UK drill” – en helt egen, unik och oerhört omskriven genre.
“Rapparna tvingades att hitta på nya sätt att hota och håna sina fiender”
UK drill var till en början väldigt kontroversiellt, då det ansågs, åtminstone av brittiska politiker, ligga bakom den kraftigt ökande mängden knivattacker i Storbritannien. Inte minst för att artisterna älskade att sjunga om så kallade rambo-knivar. Genrens rykte tjänade inte heller något på att en betydande mängd av dem både begick och utsattes för brott.
Hur stor eller liten del av Londons drillrappare som faktiskt var kriminella spelade ingen större roll för rättsväsendet, som gjorde sitt yttersta för att slå ut den nya, mångkulturella och kritiserade genren. Exempelvis användes låttexter som bevis mot tilltalade vid rättegångar, och villkorsdomar kunde förbjuda rappare från att skriva och släppa nya låtar.
Att en drillkarriär var skäl nog att få sin yttrandefrihet begränsad hjälpte dock att differentiera den brittiska drillen ytterligare, då rapparna tvingades att komma på nya sätt att hota och håna sina fiender. Nya slangord, metaforer och liknelser uppfanns varje dag och när polisen avkodade dem var det bara att hitta på fler. Denna katt-och-råtta-lek pågår än idag, hela 7 år sedan 67, en av de första brittiska drillgrupperna, slog igenom med Youtube-släppet, “Its frying”.
“Dagens drillrappare vinner MOBO awards, får TV-intervjuer och gör produktsamarbeten”
Mycket har hänt sedan Brixton-gängen började rappa till amerikanska beats. Den brittiska drillen är idag en av de största rapgenrerna i landet och har influerat hip-hop-kulturen i sin helhet.
Dagens drillrappare vinner MOBO awards, får TV-intervjuer och gör produktsamarbeten. De släpper musik med Ed Sheeran och är med i mysiga Youtubevideor för att provsmaka internationella snacks. Den brittiska drillen är inte längre endast en asocial och mörk samtidstolkning. Det är populärmusik. Och genren blir, enligt mig iallafall, bara bättre för varje dag som går. Men självaste kärnan, alltså våldet, är beständig. Och hur mycket jag än hatar att erkänna det, så är det den kärnan som gör drillmusiken så himla spännande.
Nästa inlägg kommer att handla om de första drillgrupperna i London, och hur de satte tonen för allt som skulle komma efter.
The Belly Button Gazette 