Att berätta om kärlek

Del ett av Mr. Birkins Romcommanifest.

Världens finaste kärlekslåt är nog Kathy’s song, skriven av Paul Simon.

I hear the drizzle of the rain
Like a memory it falls
Soft and warm continuing
Tapping on my roof and walls

And from the shelter of my mind
Through the window of my eyes
I gaze beyond the rain-drenched streets
To England, where my heart lies

”Kathys Song”, Paul Simon (1965)

Den anspelar på trygghet, men längtan. Saknad, men närhet. Där, men här. Från ensamheten, medan regnet faller stilla på taket, kan känslorna inte bara bli tydliga, utan få utrymme att bli formulerade. Ensamheten som kan vara så destruktiv, men som världen skulle vara fattigare utan. Fattigare på formuleringar och därmed förståelse. Att Paul Simon här iscensätter formuleringarnas tillkomst från just den ensamheten skildrar inte bara hur han känner kärlek, utan hur han också tolkar känslan kärlek i sig själv.

My mind’s distracted and diffused
My thoughts are many miles away
They lie with you when you’re asleep
And kiss you when you start your day

And a song I was writing is left undone
I don’t know why I spend my time
Writing songs I can’t believe
With words that tear and strain to rhyme

Och hur den tolkningen ändå är så svår att förklara, men det inte behövs tack vare de så välformulerade raderna. Känslans abstrakta form kan få förbli abstrakt så länge den i kulturen ändå uppfyller en. I Kathy’s song görs det stilistiskt simpelt av Simon – hur hans tankar är någon annanstans, och hur han genom att skildra precis det också skildrar hur han inte ens kan vara närvarande i konstformen, låtskrivande, som så ofta är en kamp för att skildra just det han känner.

För mig är detta en sannare omskrivning av myten om den plågade konstnären. Den plågade skribenten som måste skriva om det hen känner för att hantera detsamma, konstnären som måste måla eller artisten som måste sjunga. 

Paul Simon skriver att han inte vet varför han skriver låtar som han inte själv kan tro på, men det gör dem inte mindre sanna, lika lite som sången förklarar från vilken plats i sinnet som den kommer från. Låten är sitt eget väsen.

Ofta upplever jag det som lättare att skriva om något annat än det som plågar just mig, just i stunden. När man är olyckligt kär skriver man om besvarad kärlek, när man sörjer skriver man om barndomen, när man är sjuk skriver man om handelsvillkoren i Ostindiska kompaniet. Det kvittar för det som består är alltjämt orden, även om man, som Paul Simon skriver, kan ha svårt att förstå varför man vänder fokus mot det som man inte själv känner i stunder då man känner som mest.

And so you see, I have come to doubt
All that I once held as true
I stand alone without beliefs
The only truth I know is you

And as I watch the drops of rain
Weave their weary paths and die
I know that I am like the rain
There but for the grace of you go I

Det är när det uppstår ett förhållande mellan två entiteter som något intressant kan uppstå eller skapas. Kärlek mellan två människor är väl det vanligaste, men det kan lika gärna vara mellan länder, lag eller inre viljor i en själv. Det är faktumet att ett förhållande finns som är avgörande. Tack vare det kan rader som The only truth I know is you få formuleras och istället för att bara bli banala kännas förlösande genom att kontrasteras av den redan välformulerade, introverta förvirringen inför de egna känslorna.

Här har poeterna och låtskrivarna en fördel gentemot filmskaparna. I all form av kultur är förhållandet till abstraktioner det som är svårast att balansera, men i poesin och musiken är det abstrakta mer lätthanterligt än i filmen eftersom bildspråket uppstår först i tanken hos den som läser eller lyssnar, till skillnad från i filmen vars syfte är att visa. Poetens enda lagar är språkliga, men kan tänja på alla andra. I filmen börjar man snarare i andra änden och för att skildra känslan så måste den först visas upp med rätt abstraktionsnivå för att sedan växa i den som tittar.

Det är därför Paul Simon på sex verser kan skriva något med bredare känslospektrum än hela relationen mellan Will och Anna i Notting Hill. De sex verserna ska växa i åhörarens tankar. Notting Hills storhet ligger i hur den med all sin tydlighet och med ytterst begränsad fri tolkning ändå klarar att skildra kärleken på ett intressant vis. Det som krävs då, när man som konsument inte serveras inre monologer, är att omständigheterna ger filmen utrymme för komplexitet och dynamik i den redan strikt begränsade genren.

Är inte det den romantiska komedins största utmaning – att skapa något som inte behöver kännas trovärdigt, men som samtidigt, med (över)tydlighet, skildrar något djupt (över)mänskligt?

Den romantiska komedin agerar som en förhöjning av verkligheten. I Notting Hill är omständigheterna osannolika – en amerikansk filmstjärna kommer in i en resebokhandel i Notting Hill, en kul dialog inleds med bokhandlaren och en stund senare får hon apelsinjuice spilld över sig av samma bokhandlare ute på gatan.

Den romantiska komedin är inte till för att skildra kärleken – den är där för att avlasta tron på den.

Publicerad av Johan Svensson

Redaktör, illustratör och medgrundare av The Belly Button Gazette.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: